Det är jag som är Madde..

Igår kom pappa med ett förslag. Han känner en som har en lägenhet som han ska sälja till ett vettigt pris. En etta på 37 kvm, ligger bra till och har en schysst hyra. Låter kanon, men.. Ända sen jag flyttade hem från Skövde har jag spanat lite på lägenheter, men det skrämmer mig nåt så fruktansvärt att flytta..! De som känner mig vet att jag inte klarar av att vara ensam ett längre tag, jag blir totalt nervig och mår inte bra tillslut. Tänk då att sitta i en lägenhet som man vet är ens egen och att bara ha sig själv som enda sällskap. Jag är så fruktansvärt rädd för att ingen ska komma och hälsa på eller hålla mig sällskap, att jag aldrig ska komma utanför lägenheten utan sitta där och stirra för mig själv, att jag... Ni förstår!

Jag hade en egen lägenhet när jag gjorde lumpen. Man såg inte fram emot att komma hem på helgerna och sova där själv. På Jägaren hade man alltid folk omkring sig och att då komma hem till en tom, miniliten, tråkig lägenhet var piss. Sov oftare hemma hos föräldrarna eller hos kompisarna än i lägenheten, så vill jag inte ha det igen. Därför var det kanon att flytta till Skövde och bo ihop med Jonas i 2.5 år efter lumpen. Då slapp jag vara ensam men ändå fick jag göra som jag ville med lägenheten.

Men egentligen.. Jag har funderat fram och tillbaka i natt. En egen lägenhet skulle ju passa mig perfekt. Jag älskar att laga mat och det är ju alltid någon kompis som man kan bjuda med sig hem. Jag gillar att kolla på film och det finns alltid någon annan som är sugen på det. Jag kan bjuda hem vem jag vill, när jag vill, utan att det stör någon annan. Dessutom bor ju familjen väldigt nära så blir det tokensamt så kan jag alltid åka hem till dem.. Bara för att jag flyttar till en egen lägenhet så slutar ju inte kompisarna att höra av sig, det bör dom inte göra iallafall :)